Piganlina

Vilket jävla påfund.
Pms, vilken jävla påfund. 

Nog för att jag hade någon sväng av det innan jag fick Ida. Men nu efter det att hon kom till världen så känns det mycket värre dagarna innan mens. 

Idag har jag gråtit massor för små grejor , tex när en ko ramlade och när Jamie inte gjorde som jag tyckte. Små olika händelser som gör att jag bryter ihop hysteriskt emellanåt.

Tänder till och blir ilsken väldigt snabbt. Slänger grejor omkring mig, hade halvt sönder dörren till kalvarna som redan är dålig. Känns som om jag skulle kunna slå sönder hela världen om man hade haft den kraften liksom. 

Drar mig gärna undan. Att bara gå in på Ica, dra på ett leende och låtsas vara trevlig är en pina. Helst av allt skulle jag bara vilja säga "Kan du bara hålls käften. Jag orkar inte vara social. Jag väntar mens och denna väntan känns som en evighet när den jäveln inte dykt upp än och jag skulle bara vilja strypa allt ."

Hakar upp mig på små saker och tar åt mig lättare. 

Känner mig värdelös, nedstämd och blir bara ledsen på att känna så här. 

Trodde jag skulle slippa det här under tiden jag ammar, men icke.

(null)



Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress